Sjukdomen som tog mitt liv

Dramatisk rubrik tänker ni, den verkliga sanningen tänker jag. Vart ska jag börja? Finns det någonstans att börja? De som känner mig vet att jag under många år kämpat med en sjukdom, en sjukdom som varje dag har gjort sig påmind. Sjukdomen bär benämningen ”epilepsi”.

Epilepsi är en sjukdom som det ofta talas lätt om eftersom att, vad jag tror, den generaliseras som en sjukdom som kommer och går hos människor som bär på den. Vidare tror jag att det handlar om kunskap, folk vet att cancer kan döda men att av ett epilepsianfall så återhämtar man sig. Är det verkligen så enkelt? Jag vill bestämt dementera. Jag tycker att epilepsi och cancer är lik varandra på många sätt under sjukdomens gång. Exempelvis så försvagas immunförsvaret och vid sjukdom så kommer anfallen tätare, liksom immunförsvaret försvagas vid sjukdom hos en cancersjuk. I båda sjukdomarna så genomgår man behandlingar kontinuerligt och följer upp med kontroller hos specialister, självklart så är det beroende på vilken grad av epilepsi eller cancer man har som avgör hur intensivt man får leva med behandlingar och kontroller. Cancer kan döda men det kan även epilepsi göra, även om det är ovanligt så finns det odds för det. För att återgå till epilepsi så kan man slippa få fler anfall med hjälp av mediciner, alltså du bär diagnosen epilepsi men du slipper leva med dess följder. Detta är bra och jag unnar alla som har diagnosen att få leva på det viset. Det fick inte jag. Om man har epilepsi så är vissa av hjärnans nervceller överaktiva, vilket gör att man kan få olika typer av anfall. Med det skrivet så varierar epilepsi från person till person, många får lindriga anfall under hela livet, andra får svåra anfall varje dag, medan vissa har tur att den växer bort med tiden.

Jag vet hur det är att leva med svår epilepsi. Jag vet hur jobbigt det är att fightas mot en sjukdom som dyker upp likt en oinbjuden gäst. Jag vet hur det känns att brytas ned av en sjukdom, känna sig hjälplös och utelämnad för beskådning till nyfikna människor. Tänk er hur det är att varje dag vaknat med skakighet och svaghet, varje dag få ta mediciner i tre olika omgångar, varje dag hänga ett smycke runt halsen som markerar vad man bär på. Tänk er att leva efter rekommendationer som att man bör bära cykelhjälm, att man inte får bada på grund av drunkningsrisken, inte bör gå på toaletten med låst dörr, inte duscha utan att meddela någon att om man inte hör av sig inom en vis tidsram så har troligtvis någonting hänt. Tänk er att behöva ljuga på varje ny arbetsplats för att få chansen till ett arbete.  Bara för att nämna lite. Det är inte lätt, det är tufft.  Jag har förlorat mycket i mitt liv av att leva med epilepsi. Jag har förlorat en bit av min identitet med minnen och kunskap som försvunnit i och med olika anfall, jag har förlorat kontakt med vänner som inte tror att man inte bryr sig för att man inte hör av sig när det egentligen är biverkningar av sjukdomen som gör att man tappar orken, jag har förlorat min kropp för att medicineringen vätskefyller 

den och jag förlorade rätten till att ta körkortet som jag längtade efter.

I lång tid har jag fått leva i ovisshet om vad framtiden skulle erbjuda. Kan jag gå till jobbet imorgon? Kommer jag att få ett anfall när jag är på scenen? Klarar jag av att gå till affären och köpa mjölk? Klarar jag att gå i staden? Kan jag gå på festen och dricka vin? Svaret är ja, jag klarar det men jag lever ändå med den där ovissheten om man kommer att blottas för samhällets trånande blickar om en liten stund. Jag har fått anfall på olika platser under olika tider. Under besök på nattklubb mitt på dansgolvet, i butik, på skola, bakom scen, på universitetet, hemma, i sömnen, på restaurang  Jag har kunnat leva med det faktum att jag vet att någonting kan hända men att vuxna folk inte hjälper eller hjälper fel är ännu jobbigare än ovissheten. Människor som bara ser på och inte agerar eller människor som frågar ut en och vill veta allt som man bär på efter. Jag har legat i en klädbutik mitt i sommarvärmen med mina trosor högt synligt eftersom att de som hjälpte inte ansåg att det var relevant att försöka skyla min blottade kropp. Vakter som ifrågasatt mitt beteende i nattklubbsmiljö för att jag har ett kommande anfall men de menar att jag har är för full, fast jag oftast är nykter. Folkskaror som tränger sig och spänner upp sina ögon för att se vad det är som händer när man faller ihop istället för att se över hur det egentligen gick i fallet, spräcktes skallen? Det har varit jobbigt och svårt att fortsätta sitt liv som om ingenting har hänt efter ett anfall eftersom att man inte vet vad som man har varit med om. Tack och lov så finns det ingen som har utnyttjat mina anfall, som jag vet att det finns människor som gör. Jag har alltid haft folk i min närhet och tur är väl det!

Epilepsi är ett samlingsbegrepp för många olika sorters anfall. Alla anfall visar sig på olika sätt och de uppkommer av olika orsaker. Jag diagnoseras med generaliserade anfall där atoniska anfall är det jag lidit mest av. Atoniska är den mest sällsynta av alla epilepsiformer eftersom att istället för att bli stel och börja krampa (ni vet så dramatiskt det brukarvara på film) så upphör all spänning i kroppen och jag blir som en geléklump. Jag faller ihop helt lerlös och kan därför inte ta emot mig och jag blir oftast medvetslös i ett par timmar vilket i sin tur resulterar i att jag vanligen fått åka ambulans till sjukhuset där jag blir inlagd för observation och utredningar har gjorts. De andra epilepsianfallen jag också får är så kallade tonisk-kloniska anfall samt absenser. Tonisk-kloniska innebär att kroppen blir stel, faller ihop medvetslös och får ryckningar i kroppen. Absenser är frånvaroattacker vilket varar i någon sekund och sedan är hjärnan tillbaka. Oavsett anfallets storlek eller omfattning så har jag alltid fått likande biverkningar av mina anfall. Känslorna som kommer är förvirring, trötthet och ledsamhet men ibland även sprallighet.

När mina symtom började komma så gick jag i grundskolan. Första gången så hade jag jättesvårt att andas och jag kände mig svag i kroppen. Jag kommer ihåg att skolans vaktmästare gav mig en papperspåse att andas i medan vår klassassistent ringde efter ambulans. Väl på sjukhuset så konstaterade de misstanke om panikångest, så vi fick åka hem. Mina så kallade ”panik/svimningsattacker” följde med till gymnasiet och varje gång jag fick anfall som resulterade till att jag fick åka in med ambulans till sjukhuset så konstaterade de att det inte fanns någon epileptisk verksamhet. Det var inte förens min pappa gav sig an på att vi kunde ta kontakt med en överläkare som mamma och jag fick träffa en erfaren neourolog som direkt kunde konstatera ovanliga aktiviteter i hjärnan, vilket resulterade i att jag fick diagnosen epilepsi och medicinering kunde börjas. Till en början svarade jag dåligt på medicineringen och den fick justeras under en längre tid. Eftersom att medicinen inte verkade som den skulle så uppkom ständigt nya anfall med omfattande omständigheter. Det tyngde mig. Jag kände mig besvärlig för min omgivning, min familj blev orolig, jag missade viktiga saker i skolan, fick anfall under produktioner som påverkade ensemblen och jag kunde inte följa med på allt som mina vänner gjorde. Och jag trodde inte på att jag skulle hitta någon som ville vara tillsammans med en tjej som mig som var helt oberäknelig och som hade sjukhuset som extra hem. Jag hade fel för att jag träffade Johan. Han som såg mig för den jag är och inte såg det som markerade vad jag bär på.

Mina anfall har trots alla allvarliga omständigheter slutat bra, tills den 21:a oktober, 2011. Det var en fredag och några ur vår klass hade suttit hela dagen och arbetat med några större seminariefrågor som skulle färdigställas. Hela dagen hade gått utan att jag hade haft tid att äta mat och jag hade druckit dåligt, det jag hade fått i mig ”matväg” var godis. Klockan började gå mot kvällen när jag kände hur mina armar började skaka och det gick vidare mot rumpan, jag gled ner från stolen och la mig på golvet och allting blev svart. Sen blev det pådrag. Två ambulanser kom till platsen och sövde ner mig omgående eftersom att kramperna ströp syret till hjärnan, Johan kom springandes med andan i halsen och åkte med den sirenljudande ambulansen i illfart till universitetssjukhuset. Väl på plats så tog ett team emot mig, intuberade mig för att senare bli lagd i respirator på IVA. Jag kommer inte ihåg någonting från sjukhuset utan jag vet bara vad det är som står i journalerna och vad Johan har återberättat. Min mamma åkte ner mitt i natten hemifrån Norrland till Örebro när hon fick telefonsamtal om det inträffade, det förundras aldrig över att man alltid kommer att vara mammas lilla flicka! Jag låg sövd i respirator i lite mer än ett dygn på IVA innan de väckte mig. När jag vaknade var jag trött, jag hade slangar på huvudet som satt jättehårt och kanyler i båda armvecken samt händerna. Trots allt det traumatiska så har jag aldrig varit så glad efter ett anfall och aldrig har jag haft så bra personal vid min sida. Jag hade en skötare som hette Simon, han var ung, skojfrisk och månade om att ta vara på mig, men han månade även om mamma och Johan och tog hand om dem. Vi alla fyra skrattade mycket där på IVA innan jag skrevs ut och transporterades vidare till neurologavdelningen för att bli inlagd i ett par dygn där för observation och fler prover med undersökningar. Jag skrevs ut helt från sjukhuset efter ett par dagar och då var jag helt återställd.

Jag valde i januari förra året att sluta ta mina mediciner för att jobba mot att bli frisk. Det är ingenting jag rekommenderar någon att göra utan att rådfråga med sin läkare, men jag hade en magkänsla som sa att jag inte bar på sjukdomen längre. Jag informerade min neourolog efter några månader som då bekräftade att jag inte skulle ta mer medicin eftersom att jag slutat i januari och om man slutar tvärt som jag gjorde så brukar anfallen ”komma som ett brev med posten”, vilket de inte gjorde i mitt fall. Jag förklarade för min neourolog att jag ville testas för om jag har sjukdomen kvar vilket hon hjälpte mig med. I början på oktober förra året gjorde jag ett så kallat ”sömn EEG”. Det innebär att man är vaken i ett dygn innan undersökningen för att man lättare ska somna under undersökningen.

Idag hade jag återkopplingssamtal med min neourolog  Vi pratade om min sjukdomshistoria, vad olika tester har gett och hur framtiden kan se ut för mig. Hon förklarade att alla prov och tester för att bekräfta en epileptisk sjukdom var negativa och att det därför inte fanns någon anledning till att hon inte skulle friskförklara mig. Så efter alla år med sjukdomen så har jag idag blivit friskförklarad. Jag har svårt att ta in det för det är så fantastiskt. Jag är under observation dock innan jag formellt kan få intyg på att jag är friskförklarad. Det är som med cancer när man blir friskförklarad så är man ändå ”sjuk” fem år efter innan man friskförklaras helt. Jag är under observation i åtta månader men har idag fått beskedet att jag är frisk. FRISK. Jag har äntligen rätten på min sida att få ta mitt efterlängtade körkort nu. Tre viktiga faktorer för att mitt liv ska blir ”problemfritt” från epilepsi är att jag sover ungefär tio timmar varje natt, undviker alkohol samt vid feber/sjukdom ta Alvedon genast eftersom att inflammation i kroppen lättare skapar nya anfall.

Det har varit värt att kämpa. Sjukdomen tog mitt liv, men jag tog tillbaka det! Jag har min envishet att tacka, jag har aldrig slutat simma på djupt vatten för att jag inte orkat längre eftersom att då drunknar man – så varför skulle jag ha gjort det med min sjukdom.

Slutligen vill jag tacka HELA min familj för att Ni alltid har funnits vid min sida. Jag vill tacka min mamma som alltid har hållit min hand, min pappa för att du med din kunskap har kämpat för mina rättigheter mot orättvisan, min storebror Rasmus för att du finns. Jag vill tacka Elin, den bästa vän man kan ha för att du alltid, alltid har funnits vid min sida och stått upp för mig. Du är guld värd! Jag vill speciellt tacka min farfar för att du såg mig och jämt frågade hur jag mådde, en simpel fras som var allt som behövdes.  Till sist vill jag tacka Johan för att du alltid stöttat mig. Tack för att du alltid funnits där för mig. Tack för att du alltid försökt förstått. Tack för att du alltid trott på mig. Tack för att du stöttat mig genom svåra undersökningar. Tack för att du tröstat mig när det har varit svårt. Tack för att du suttit i väntrum efter väntrum och väntat på mig. Tack för att du sov i den hårda tvåsitts träsoffan i anhörigrummet i väntan på besked. Aldrig förr har mitt hjärta slagit så många dubbelslag, jag älskar dig.

Det är nu livet börjar igen…

Vem blev det, vem blev det?

J lovade att skicka ett sms när de skulle släppa nyheten om Eurovisions programledare igår 11.10, men klockan 11.10 hade det fortfarande inte dykt upp någon sms. Istället smugglade jag upp telefonen på föreläsningen jag satt på och gick ut på Aftonbladet, och vad ser jag? Petra Mede ska leda Eurovision, suck!
När Petra ledde Melodifestivalen så var det mycket missnöje om hennes sätt att hantera Melodifestivalen, det var mycket prat, dålig humor och mycket krystat agerat. Visst så kan man lägga stor vikt på manusförfattarna men kom igen, om någon säger åt mig att spela Allan inför miljoner tittare så känner jag att det mest  naturliga är att ifrågasätta det som man inte känner sig bekväm i eller om det går att lägga om så att man kan relatera till det man agerar. Mede borde ha agerat liknande, känner jag.
Vilket som så hoppas jag att hon lärt sig något av floppen som programledare i Melodifestivalen, 2009 och inte gör ett lika krystat agerande som programledare för Eurovision Songcontest. Hon får ha i åtanke att hon representerar Sverige inför många länder och miljoner tittare!

Petra Mede, ett stort NO för mig. Fast jag ger henne en chans.

En timme kvar...

Nu är det en timme kvar tills de släpper nyheten om vem som blir programledare för Eurovision Songcontest, 2013. Jag väntar med spänning!

Före och efter.

Vi har gjort om här hemma. Alla som känner oss vet att J tycker om och äger ganska många skor vilket resulterar i att vi alltid, alltid har ofantligt mycket skor som ligger huller ombuller i vår hall. Vi hade innan vi köpte en ny skohylla en liten skohylla med plats för fem par skor. Nu har vi som sagt införskaffat oss en ny och mycket större skohylla och mitt hopp om en organiserad hall har tänts! Kolla in bilden nedan, ordning och reda.

Hindersmässan

Igår så var jag, J och svärfar på Hindermässan. Hindersmässan är en äldre tradition här i Örebro där flera dussin knallar står och säljer allt från skyltar, ballonger och tofflor till mössor, godis och hushållsartiklar. Allt finns mellan himmel och jord! Jag letade en röd telefonplånbok men hittade ingen, istället köpte jag en cirka 30 cm lång jornötchokladbit. Jag älskar jornötshjärtan som man kan köpa på olika fik så att jag var i sjunde himmlen när jag kom till det här ståndet! De hade massor av olika chokladsaker, tyvärr har jag ingen bild på allt det goda för att det var så himla kallt för att knäppa kort. När vi ändå var ner på stan så letade jag nya byxor men det är som vanligt, har man långa men och är lite kurvig så är det svårt. Jag hoppas på att kunna ha ett par leopard, alternativt millitärmönstade byxor från Lindex som jag ska försöka hinna ner och prova i veckan. Jag har verkligen brist på brallor i garderoben! Lite lycka hade jag trots allt när jag var på loppisen igår igen. Jag hittade ett par jeans för endast 20 spänn, som hittat!

Jordnötschokladbiten, dock är mer än halva uppäten när bilden togs. 

Inflyttningsfest!

Jajjemen, seglarklänningen är på, kortet scrappat och paketet är inslaget. Skål!

Är det sant?

Jag är laktosintolerant, min kropp har svårt att ta upp mjölksocker på ett normalt sätt, och idag när jag och J var in på Willys efter gymmet så trodde jag inte mina ögon när jag stod vid laktoshyllan. Där hade de erbjudande på fem stycken Milda Mat för endast 18 kronor, det innebär att vi fick fem till priset av två! Vad är grejen tänker ni. Jo, anledningen till min chock och hysteri är för att laktosprodukter är väldigt mycket dyrare än vanliga mjölkprodukter, exempelvis kan man köpa två liter vanlig mjölk för motsvarande en liter laktosfrimjölk. Det är nästan dubbelt så dyrt. Vi brukar köpa en stor havregrädde på en liter och ha till matlagningen eftersom att en Milda Mat tetra annars går på tio kronor styck!

Jag stod med öppen mun och utbrast högt "är det sant?!" inne vid laktoshyllan på Willys idag, och visst var det sant. Resultatet blev att fem stycken Milda Mat tetror fick följa med i matkassen hem.

Är det verkligen så farligt, kemikalier alltså?

Från loppis i helgen så fick en rödvit rutig skjorta av märket West Hill Redbird följa med hem, likaså en rostfärgad blus från Lindex. Dessa två plagg fick jag för endast 35 kronor! Det är många som inte förstår mitt loppis/secondhand intresse och som tycker det är äckligt att köpa exempelvis begagnade kläder i andra hand. Jag är inte den som måste ha saker nya direkt från butik, huvudsaken att kläderna håller en standard som jag trivs med samt att de är hela och rena. Nya plagg direkt från butik bär på oerhört mycket kemikalier och annat som inte är bra för våra kroppar, visste ni att en liten pojke kan bli steril av att använda nya kläder från butik? Små barn, främst pojkar, är oerhört känsliga för kemikalier eftersom att deras kroppar inte är färdigutvecklade. Det är främst deras organsystem, exempelvis immunförsvaret och hjärnan som är extra utsatt. Vuxna människor är också känsliga mot kemikalier men vi kan skydda oss bättre eftersom att våra kroppar är färdigutvecklade, dock kan vi drabbas lika hårt av kemikalierna som barn. Eva Röse, svensk skådespelerska, deltog i en dokumentärfilm under tiden hon var gravid med sin son Rocky Flynn där de undersökte kemikalier i hennes blod. Eva fick reda på att bland annat halten av flamskyddsmedel var väldigt hög hos henne, vilket hon i sin tur förde över till sin son genom navelsträngen och modersmjölken. Efter att Eva fått kännedom om detta så började Eva med egologisk mat, second hand kläder till sig och barnen samt begagnade leksaker som bär på mindre kemikalier. Heja Eva, känner jag.

För att återgå till att köpa kläder i andra hand så hjälper det även miljön eftersom att vi minskar den omfattande energianvändning som det går åt till att nyproducera. Genom att köpa kläder men även leksaker, barnvagnar, skor, möbler med mera i andra andra (som alla, när de köps nya, innehåller någon form av färg, flamskydd, impregnering eller andra kemikalier som ofta tillsätts vid tillverkning), så hjälper vi inte bara vår egen kropp utan även miljön men kanske viktigast, arvet till våra barns kroppar.
Även om jag gillar att göra nytt av gammalt så köper jag inte allting i andra hand, utan det är mest skor, kläder och ibland möbler. Jag kan inte övervinna världen från kemikalier själv, så även om jag enbart skulle köpa ekologisk mat, ekologiska kläder i butik, köpa sängkläder begagnad och inte använda skönhetsprodukter så skulle inte det räcka på långa vägar, men alla kan göra något. Istället fyndar jag när jag kan, men köper även nytt när jag vill. Lagom är bäst.
Annars håller jag med Eva Röse att "kemikalier är inte den första gåvan man vill ge sitt barn, men man ger det utan att ens veta om det själv". Mänskligheten underkastar sig själva många gånger. Vi tror att saker inte är farliga för oss, och att någon vakar över detta så att det inte ska ske. Jag säger som Eva "det är fel!", fundera istället på om det är så farligt att köpa den där klänningen för 20 spänn på loppmarknaden eller på Tradera istället för att köpa en ny i butik, din nära kommer inte att se skillnad vart den är ifrån, jag lovar.

Helgens fynd!

Jag ser ljuset, Jonathan!

Så var den här. Den sjätte och sista terminen vid Örebro Universitet. Så här efter introduktionen så känns det lugnt men ändå har jag hjärtklappningar för att det är ofantligt mycket arbete framför mig innan jag får min examen. En uppsats på cirka 50 sidor måste produceras, en egen föreläsning måste jag sätta ihop och hålla inför egenhittad publik, samt att tre böcker ska läsas igenom till och med fredag. Det här är bara en liten del av helheten, men jag kommer att klara det! Eller så kommer jag hamna på sjukhuset på grund av stresshjärta. But hey, I'm keep the god work going!
Nu har jag precis intagit medhavd lunch (köttsoppa som J gjort ala Morberg). Vidare så traglar jag mig igenom en av fyra handböcker inför fredagens seminarium, man måste börja i tid. Nästa problem blir att hitta en publik till min föreläsning, den behöver inte vara stor men det ska röra sig om ett företag, en skolklass eller liknande. Någon som vet någon? Jag har inga enorma kontakter här i Örebro trakten, men jag jobbar på det!

Godmorgon!

Frukosten är intagen och nu bär det iväg till loppisen.

New In!

Jag har fyndat. Eller fyndat och fyndat, jag hade fyndat mer om jag inte fyndat alls. Vilket som så öppnade jag plånboken för dessa mysiga tröjor, den vita är från H&M, 100:- (nu är den sänkt till 70:-), och dödskalletröjan är från Cubus för 149:-. Förövrigt har H&M.com super sale nu där det sista ska bort så passa på att fynda, gott folk!

En helt vanlig fredag

Idag kom jag till univetsitetet och hade förberett mig för redovisning, men. Gårdagens i-lands-problem med att inte få presentera ett arbete när man är inställd på att få göra det, gav sig till känna idag igen. När vi kom imorse så fick vi reda på att vår lärare var sjuk och att redovisningarna som var kvar skulle ske i slutet på nästa vecka. Stoppa presserna, kände jag. Tur nog så fick vi redovisa för en annan lärare, så det känns skönt att ha fått allting avklarat innan helgen.

Ikväll ska jag och J iväg till mina kusiner med familj för att äta tacos, och imorgon ska vi på loppis. Vad ska Ni göra i helgen?

Fis Sandra!

Okej då, vi sågs inge mer igår som jag skrev. Men, vi ses nu istället.

Idag var det redovisning av klassens olika projekt, vilka skulle komma att redovisas i projektnamnens ordning. Eftersom att jag har ett teaterprojekt så kom jag sist på listan vilket innebär att det är imorgon som jag får presentera. Det här med att vara laddad inför att få prestera och sedan inse att det är inte vad man tillåts att göra det där och då, det är mindre kul.  Det gör väl ingenting i och för sig, det finns värre i-lands-problem, men när man är inställd på att få någonting gjort och inte får det gjort, det är frustrerande i min mening. Meen, dagen har varit bra ändå.

Nej, det är inte mensfläckar Ni ser. Jag gjorde gelénaglar för två och en halv vecka sedan men de blev väldigt fort förstörda så när ena pekfingernageln gick av under natten så fick de andra sig en omgång av mig. Naglarna gick av ovanligt lätt, det gjorde inte alls ont som jag trodde det skulle göra. Det som är kvar nu är lite gelélager på några naglar men jag jobbar på dem!

Snart tar jag examen vilket innebär att jag behöver ett jobb (vi kommer med största sannolikhet att stanna kvar här i Örebro, ett tag i all fall). Jag har sökt två stycken tjänster och blivit kontaktad av båda för intervjuer, men vi får se. Pengar behövs det i alla fall för att leva, så mycket vet jag.

Nu sitter J och skriker i soffan. Det är fråga Olle på tv:n och det är en tjej som fiser folk i ansiktet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, inget framtida yrke för mig (även fast jag skulle behöva ett jobb). Nej, fisafolkiansiktetSandra får nog vänta tills jag är helt strandad på inkomstsidan.

Sakta men säkert går det framåt.

Projekt I.D går sakta framåt, men nu ser jag mållinjen. Begravd under böcker, papper, böcker, papper så kämpar jag mig fram. Klockan 13.00 ska det vara inne. Vi hörs senare!

Dejt.

Precis som ni misstänkte. Jag var på dejt igår med min kära J igår kväll. Det blev en riktig 40-tals dejt med varmkorv med bröd, en promenad hand i hand genom stadens gator och en bio. Vi såg "Gangster Squad", en film som inspireras av verkliga händelser som skett i Los Angeles under 40-talet. Till och med där hade vi 40-talet med oss på vår dejt! Filmen var riktigt, riktigt bra. Jag brukar annars inte uppskatta så mycket "rå" våld som det var i filmen, men den här gick det bra med. Jag vet inte om det var för att Emma Stone bidrog med sin underbara personlighet eller om det var för att Ryan Gosling stensäkert tog död på orättvisan genom sin plikt som polisens gangster att ta tillbaka staden. Vilket som så kände jag mig lugn där på rad 6. Slutscenen fick mig dock att bli nervös vilket jag löste, som alltid när jag blir nervös av film, genom att trycka i mig rice crackers efter rice crackers (starkt naturgodis). När allting löst sig i filmens värld, sluttexterna rullat klart och ridån gått igenom så kom det, illamåendet. Jag lär mig aldrig att stänga snackspåsen istället för att öppna den i såna här sammanhang. Med svullen mage som kompliterades med ett illamående så fick jag bita i det sura äpplet och gå de två kilometerna hem. Fast det gjorde ju ingenting för att jag hade världens bästa sällskap med mig, och en hand som höll i min. ♥

Å vad det är skönt...

...när mitt Stockholm är grönt, sakta gå hem genom sta'n.
Fröken Zetterlund kunde hon. Ikväll ska jag vara och göra allt det där. Jag är grön och skön, och ikväll ska jag gå hem genom sta'n. Vart jag är? Det tar jag imorgon.

Jag hade hellre...

- Jag hade hellre ätit en konservburk med champinjoner än att plugga just nu (champinjoner är det jag tycker är minst gott i matväg).
- Jag hade hellre hållit i en fågel just nu än att plugga (jag har fågelfobi).
- Jag hade hellre storstädat hela lägenheten än att plugga just nu (städa är inte kul).
- Jag hade hellre kollat på paranormal activity ett, två, tre och fyra hellre än att plugga nu (jag tycker dem filmerna är läskiga).

Istället är jag begravd av böcker, anteckningar, föreläsningar och budgetar. Men gör jag min plikt? Nej det gör jag inte, men jag sitter iallafall med allting runt omkring mig, det måste väl ändå räknas som någonting?
   Det är märkligt det här. Ju mer omotiverad man är till att ta tag i studierna, desto mer kan man tänka sig göra allt det där man absolut inte vill. Istället för att ha gjort min plikt ikväll, planerat mitt projektarbete, så har jag istället: tränat, tagit extra lång tid på mig att gjort mat, filosoferat, diskat samt bakat frukostbröd tills imorgon bitti. Sakta men säkert börjar jag inse att det inte kommer bli något planerade av mitt projektarbete ikväll, istället så ska jag inta soffan och kolla på lyxfällan som jag missade igår på grund av träning. Imorgon blir det nog inte mycket planerade heller då ska jag på möte, träna och bio. Jag försöker att intala mig att morgondagens schema är bättre än att ta tag i det här jäkla projektet.

Fuck this shit!

Det där med att träna.

 Idag har jag förenat nöje med livsfara. Jag har kört ett konditionspass på gymmet i 40 minuter, men det är inte det som är livsfaran. Nä, livsfaran var när jag fick idéen att jag ville vara som alla andra hurtbullar och dokumentera vad träningstillfället gett samt sett ut för att tillfredsställa det mediala egot som finns. Inte bra. Prova själv att försöka knäppa en bild under tiden du springer på ett löpband, det blir inte bättre än det du ser nedan. Ni kan ju tänka er själva hur jag såg ut, armarna flaxade med mobilen i högsta hugg, hörlurarna drog jag ur öronen helt oförberett eftersom att armarna flaxade så. Det var ju ren tur att det var hörlurarna som drogs ut från öronen och inte sladden från telefonen för då hade alla andra motionärer på löpbanden fått höra min träningsmusik som består mestadels av The Baseball och Peter Jöback, pinsamt. Inte nog med det, jag springer med mina armar framför kroppen, sådär halvuträckt för att få den där perfekta bilden på hur många kilometer jag löpt. Vidare har benen svårt att hänga med i allt som jag håller på med och mitt upp i allt ringer telefonen, herregud! Och allt detta bara för att få en bild.
Jag känner såhär i efterhand att det hade vart lika bra att släppt allt och farit in i väggen. Det hade kanske varit mindre pinsamt...

Dagens kom ihåg-lapp: Välj väggen nästa gång, den känns mer lugnande för egot än att se ut som en dåre på ett löpband bara för att tillfredsställa det mediala egot.

Njut av bilderna, jag har kämpat hårt för dem... 

I´m back!

Ja, jag vet. Knappt två veckor stod jag ut. Det där med att försöka starta på en ny kula, att förnya sig är tydligen inte min grej. Nu vet jag att inget annat domän än blogspot är det som jag trivs med. Det är väl så där, när man vet vad man får så är det svårt att byta bort det. Hur mycket man än försöker att förnya sig...

Det där med att uppskatta sina nära…

Ibland när frustrationen är som störst så är det inte lätt att påminna sig om hur mycket de nära verkligen betyder. Det är lätt hänt att man tänker att det kommer en morgondag imorgon också och att man istället kan påminna sig om betydelsen av sina nära den morgondagen. När frustrationen verkligen biter sig fast och det enda som man känner hjälper är att ställa sig på en kullerstensgata och skrika så är det är ingen anledning att förhasta sig och slita ut sig, man ska inte göra slut på allt idag. Kom ihåg istället att imorgon är åter en dag, så det finns ingen anledning att förtvivla. Ändå känner jag att imorgon är idag igår. Stundens fröjd varar inte länge. Imorgon är en skälm, då är det kanske försent.

Och så blev året till ett nytt.

Precis så var det. 2012 avslutades och 2013 tog sin början.
Mycket har hänt det senaste året men vad är väl tid, egentligen?

Jag läste allt för många rader ur diverse mediesammanhang i början på året, om människor som äntligen skulle starta en ny kula. Någon skulle gå ner i vikt, en annan skulle äntligen glömma sitt ex, och en tredje skulle bli tålmodigare mot sina barn. Sen kom 2013…

Det tragiska är att löftena alltid glöms bort under året tills man sitter med champagneglaset i handen, nyåret efter, och stressar i sina tankar för att man aldrig hann komma i de där jeansen, att man fortfarande hamnar under täcker hos exet mitt i fyllenätterna eller att man skrek på barnen för att de inte städade sina rum som de lovat. Det grämer i själen och gnager i magen att man misslyckats ännu ett år med sina löften. Så i år knöt jag ihop säcken av det gångna året. Jag behöll det fina jag fått varit med om med alla nya minnen och nya bekantskaper, medan allt de tråkiga stoppades ner i en sopsäck och slängdes på tippen.

Det där med nya löften för varje år är inte riktigt min grej. Jag har försökt med diverse olika löften genom mina få år i livet, några banala och några mer seriösa.

I år så gav jag inga nyårslöften för att jag hade tänkt leva livet som det blir, hur det än blir. Istället för att fundera på vad jag ska lova mig själv så avnjöt jag en trerättersmiddag av rang, med herr Morberg till, i goda vänners lag. Vi förvirrade oss i galenpanna, sänkte några skepp och skålade i champagne på tolvslagets underbara minut under färgglad himmel.

Tacka vet jag att man kan ”leva som det blir”. Förlorar man fem kilo så är det bra, går man upp fem kilo så är det minst lika bra. Hamnar man hos den där man gör allt för att inte hamna hos så är det faktum och skrek man på barnen för att de inte städade sina rum , tjaa, då får man intala sig att det hjälpte att höja rösten lite.

Nä, åt fanders med löftena. Välkommen år 2013!

Jag har ju alltid velat vara porrstjärna…

Eller inte. Faktum är att det var som en sån jag kände mig idag när jag gick från badrummet, genom hallen, förbi mina svärföräldrar i vardagsrummet för att senare hamna i gästrummet. Jag ville känna mig extra fin till nyår vilket resulterade i att en svart, kort kreation med öppen rygg prydde min kropp efter duschen. Men ju fler steg jag tog från badrummets säkra väggar med speglar som jag kände mig vackrast i världen i, så blev jag mer och mer osäker. Den korta kjolen och de bara benen gjorde det inte bättre. Jag rundade soffhörnet i vardagsrummet och dörren till gästrummet small igen. J tyckte att jag såg finast i världen ut i den svarta kreationen. Trots det sitter jag här i mina trogna svarta jeans och en enkel leopard topp. Ändå känns allting bra. Det bästa? J tycker fortfarande att jag är finast i världen, trots att den svarta kreationen åkte ner i väskan igen.

Nu ska vi ta oss an Per.

Gott nytt år!