Det som händer i mitt liv

Imorgon är det dags. Intagningsprov till teaterpedagogprogrammet. Programmet som jag för tre år sedan kom in på men det blev problem med intagning och därmed kunde jag inte gå. Istället hamnade jag på retorikprogrammet året efter, ett program som gav mig mycket kunskap och erfarenheter men år av vantrivsel. Det känns väldigt skönt att de åren nu tagit slut och att jag äntligen kan ta mig till teaterpedagogen som har varit mitt egentliga mål. Jag kom in sist och hoppas att jag kommer in i år också. Det jobbigaste är att inte få vara anonym, att jag känner till lärarna och den student som ska sitta med. Ingenting att göra åt, jag gillar lärarna så det kommer att gå bra. Hoppas att gruppen jag gör intagningsprovet med är ett skönt ja-sägargäng! 

Jag har inte tränat (läs gymmat) på två veckor!! Jag blir smått frustrerad på mig själv men har man ingen motivation så blir det oftast halvdant gjort bara. Istället har jag hållit igång bra med konditionsträningen. Det har blivit många och långa PW varvat med löpträning. Idag höll jag på att dö när vi löpte över fyra kilometer. Var det någon som såg mig springa levande död idag så var det för att djävulen (läs Johan Nyman) tagit mig i sitt grepp! Jag svor, peka finger åt honom och skrek av frustration otaliga gånger under löprundan. Han bara flina och tagga mig ännu mer. Jag ville strypa han sista metrarna när han maxade tempot men så skönt det var efteråt! Han är så fin min man som står ut och hjälper mig nå mitt mål inom träningen!

Jag lovade att avslöja vad jag var på iväg på i torsdagskväll. Jag och Johan var på handledarutbildning för att jag ska få övningsköra med honom. Äntligen är jag på väg mot mitt efterlängtade körkort som jag väntat på att få ta under sex års tid! Alla papper är inskickade till transportstyrelsen, alla kurser och intyg är betalde, synundersökningen gick igenom så nu väntar vi på besked från de till veckan om vi blir godkända eller inte.

Min vardag är ganska stressig just nu. Jag har väldigt mycket skola kvar på väldigt kort tid. Den nionde juni måste allt vara klart och jag har två kapitel kvar i projektledningen. Det känns ändå skönt att efter intagningsprovet imorgon så har jag ingenting planerat (förutom avslutningsmiddagen på tisdag kväll) så att jag kan lägga alla mina vakna timmar på det. I andra hand får träningen komma men känner jag mig rätt så kommer den att bli av iallafall, det är så skönt med konditions och funktionell träning! Även om det är svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan så simmar jag på ganska bra. Jag har turen att ha världens finaste som stöttar mig. ♥

Kaos

Inte nog med att vår dator strejkat och min telefon är trasig, nu har bilen vi har lånat av Johans familj lagt av! Den vill helt enkelt inte starta. Igår så försökte vi med all möjligt och vi fick hjälp av fyra olika personer med familj, tänk vad härligt det är med snälla medmänniskor. En äldre farbror försökte hjälpa oss att starta då han var erfaren och jobbat med bilar, vidare så kom det en bilmekaniker som jobbat med bilar hela sitt liv och försökte komma fram till vad det kunde vara. De misstänkte att tändstiften behöver bytas då motorn inte vill klicka i för att gå igång. De hjälpte oss att försöka starta bilen på rull så vi blev bogserade i två kilometer. Bilmekanikern körde sin bil och den erfarne farbrorn rattade vår bil samtidigt som han försökte få igång den men ingenting hjälpte. Vidare så fick vi ringa efter mormor som allt fick lov att komma och hämta oss för hembärgning. Och så klart så gick inte det utan lite gnäll. Jag älskar min mormor men ibland så ska det vara så mycket onödigt gnäll innan någonting kan bli av. Man behöver inte ha svar på allting eller tänka på alla negativa konsekvenser som kan ske, utan ibland kan man bara göra! Hur som helst där satt vi och väntade på assistans hjälp men mormor kunde inte bärga eller ratta en bärgningsbil så jag var tvungen att ringa Johan som allt fick ställa upp. Innan mormor och Johan kunde komma så kom det en utländsk ung kille och erbjöd oss hans hjälp, han sa att han sett oss tre gånger när han åkt förbi och ville inte att vi skulle bli stående där hela natten. Han letade startkablar för att eventuellt kunna starta batteriet, även fast vi visste att det inte var det så kände vi att det var värt att pröva då vi stått i en timme i värmen. Vidare så kom det en utländsk familj där pappan var jätteduktig på bilar. Han sa att det inte var batteriet, att motorn lät sur och att det troligtvis var tändstiftet och cylindrarna det var fel på. Han hade en lektion för oss om bilar som var utan dess like, han var verkligen kunnig. Jag sa det till mamma att här kommer han ny till vårt land och kan mer än dig om bilar och vägregler än du som är infödd svensk. Det bevisade att man inte ska ta alla som kommer till vårt land för att inte vara något. Mitt i allt så kommer bilmekanikern tillbaka, han ville se till så att vi fick den hjälp vi behövde. Han och det utländska pappan sa att vi kunde prova att åka och tanka, varpå de lånade ut en dunk och tratt, för att ge motorn lite ny energi. Ingenting hjälpte och när mormor och Johan kom så var det bara till att börja bogsera. Bilmekanikern gav oss hans bogserlina och  förklarade vilken väg vi skulle köra (eftersom att man inte får bogsera på motorväg).

När vi skulle åka iväg så skulle mamma köra och Johan ratta men det var bara jag och Johan som hittade så jag skulle springa och byta bil med mormor men fick till svar att hon inte åker bogserbil. O my! Till slut blev det Johan som fick bogsera och mamma ratta. Vi hade dock kul i vår bil jag, mamma och Isac. Vi satt med rutorna nere, råmade åt kossorna längst landsvägarna, tutade på får, sa hej till förbipasserande och skrattade mycket! Att bogsera i 30 km/h i ungefär fyra mil är inte det ultimata men det fungerar. Tillslut så kan jag meddela att vi var ganska skraj för polisen då bilen som bärgade hade problem med sina lampor. Men vad händer? Lagom i utkanten av Vivalla så får vi polisen i baken på oss, herregud så nervös vi blev i bogserbilen! Men polisbilen körde om oss, den fick säkert ett larm då den skenade iväg fortare än kvickt.

Det roligaste citatet stod mamma för. "Vi kan inte lämna bilen här, det är ju Vivalla då kommer det säkert bara vara ett skelett kvar imorgon. Fast det förstås, då kan man få ut försäkringspengar". Okej, det kanske inte var så roligt när det återskrevs men där och då var det hur kul som helst för alla inblandade. Nu står bilen hos mamma igen och på tisdag så får vi hjälp av Lars som förhoppningsvis kan få fart på den så vi kommer hem till Norrland till sommaren.