Tjugohundratretton

Så var året 2013 till ända. Ett år fyllt av möjligheter, insikter och glädje.

Året började med att jag flyttade över min blogg hit efter att ha bloggat hos ett annat domän tidigare. Velandet var över hur statistiken skulle utveckla sig till det sämre eller bättre men jag slog slag i saken och flyttade. Det största orosmomentet var om ni finingar skulle hänga med och gå med på den här flytten eller inte. Jag blev och är så glad över att ni ville hänga med och det känns så fantastiskt att ni hälsar på mig här varje dag. Jag ser att många hör av sig och undrar över varför kommentarerna är låsta och det är ett medvetet val jag gjorde nu efter sommaren. De flesta kommentarer värmer men så finns det vissa törnar, vilket är okej då alla får ha en egen vilja men nu kände jag att jag pausar kommentarsmöjligheten för nu så får vi se hur vida jag öppnar upp den sen. Vill ni komma i kontakt med mig så finns det information under fliken "kontakta mig" i menyn.

Under årets första månader så kämpade jag på med retoriken för att ta min examen efter tre års heltidsstudier på universitetet och vid sidan av så läste jag andra kurser, vilket var min räddning. jag kom till insikt med hur mycket jag vantrivdes med min utbildning. Jag hade haft den gnagande känslan med mig länge men inte tagit det på allvar eftersom att känslan över att jag misslyckas om jag inte fortsatte med det som jag faktiskt flyttat till Örebro för att utbilda mig till fick ta överhand. Tillslut så bestämde jag mig för att enbart ta didaktikkursen och sedan lämna retoriken, för gott. Det var ett otroligt befriande beslut och jag ångrar det inte en sekund, snarare tvärt om. Jag ångrar att jag inte tidigare vågade följa mitt hjärta och istället började jag känna mig förbannad på mitt velande om jag skulle plocka ut en annan examen eller inte och förbannad på att ha tagit studielån för att vantrivas. Nu är det gjort, besluten har gett mig en examen i Retorik och kommunikativt ledarskap och jag är stolt över mig själv att jag besitter en sådan matnyttig kunskap och har utvecklat ett analytiskt tänkande.

Juni, juli och augusti kom och även om Per Gessle sjunger att att det känns mycket lättare då än de övriga månaderna så vill vill jag starkt dementera det. Juni, juli och augusti var inte alls mina bästa månader, det var faktiskt min sämsta sommar hittills i mitt liv. Jag fick åldersnoja, insåg att jag inte blivit någonting än, visste inte vad jag ville, ja livets tankar kom ikapp. Den klassiska klyschan om vad samhället förväntar av en och det man inte kan leva upp till. Att man är utsedd till att vara hjältinnan som ska rädda hela världen från att gå under fast man själv känner att man inte har varken styrka eller mod till det. Jag kom i intriger med mig själv och med andra. Kom ur intrigerna, men fann nya. Inga större bråk eller så utan bara småsaker. Småsaker som påverkade mig negativt. Jag tänker för det mesta positivt men ibland när verklighetens vassa törnar borrar sig in i ens liv så är det svårt att stå upprätt och fortsätta gå som om ingenting hänt. Vissa minnen av sommaren har etsat sig fast och format mig till den jag är idag, en stark individ med skinn på näsan men som även är en ”stark färgklick i vardagen” (Johans ord).

Räddningen på sommaren blev när jag kom in på Teaterpedagogprogrammet. Jag velade mycket om hur vida jag skulle tacka ja eller inte. Med starkt stöd från min familj och Johan så övervägde jag beslutet och när jag tog beslutet att börja en ny utbildning så kändes det överförväntan bra. Jag kände att det här kan vara ett förstadiet till dit jag vill nå senare. När utbildningen drog igång så kändes det som att komma hem. Teatertjejen i mig som stängt in sig i sig själv under fyra års tid fick komma ut, och som det känns att jag har blommat sen dess!

De sista månaderna av året har varit smått kaotiska. Glädje har blandas med tårar, insikter har byts ut mot velande och de som jag tidigare bedömt som omöjligt har helt plötsligt blivit möjligheter. Jag vet vem jag är och vart jag vill i livet, jag vet att jag måste ge upp vissa saker och relationer för att ta mig dit jag vill vara. Jag vet att mina val kan komma att få konsekvenser och det kan komma att svida men då får jag se till den väg som är menad att jag ska gå, det får vara värt det. Jag är tuff, ambitiös och vet precis vad jag vill, om det gör mig till en satmara i andras ögon så får det vara så.

Hoppas att Ni får en bra nyårsafton och ett bra 2014. Det ska jag ha.
Puss!

Foto: Emelie Bröms

Jul

Julfirande påverkar tiden här.

Min jul har firats totalt fem gånger tillsammans med familjemedlemmar och respektive, syskonbarn, vänner och vänners barn.

Gillar allt det pådrag som julen bjuder på. Om man kippar efter andan på grund av stressen kring klappar, mat och bjudningar så räcker det med att känna doften av julegröt, äta den där skinkmackan eller få vara sina kära nära så blir man lugn och inser hur mycket det är värt att stressen ibland tar över hand eftersom att den leder till något uppskattat, julemys.

Tomten har lämnat klappar till mig på olika ställen runt om i Hälsingland och jag är så tacksam. Även om jag tycker att det är roligare att få ge än att få så blir jag alltid lika rörd över att folk lagt ner tid på att uppvakta mig.

Det bästa med allt firande var att ha hela vår familj samlad, det händer inte ofta så jag uppskattar och njuter lika mycket varje gång tillfälle ges.

Herr Man och Lille Mor

Läser Idlaflickorna på nytt och faller för dessa rader: 

”Jag hade allt jag kunde önska mig. Men jag ville inte ha allt jag kunde önska mig. Jag ville ha något som jag inte kunde drömma om ens […] Jag ville ha nycklarna till Sjömannens trädgård”

Amen.

Jag tror det är en början

Mår bra. Känner attraktion. 

Håller tillbaka. Är som de som aldrig får bli.

En hemlighet. 

Istället sväljs en giftanpull,
faller död omkull.
Hjärtat brister men tankarna är konstant hos dig, om dig, för dig.

Vill bli din, nyss. 

Fångarna på fortet!

Isac hade ett fint kalas förra helgen. Det var celler och ett äventyr som krävde mod, smidighet, intelligens och disciplin. Sammanlagt samlades det in fyra ledtrådar och över 100 nycklar, nycklar som användes för att låsa upp skattkistan.
Det var fart och fläkt i två timmar utan uppbehåll, härligt med barn som har sådan livsglädje!

Isac var jättenöjd över att få ha ett sådan spännande kalas men han tappade tålamodet mitt i och kände att det var för många barn för att koncentrera sig, men lagkapten och nyckelbärare som han var så kämpade han på. Jag älskar honom trots att bristfälliga tålamod och längtar redan efter att få ta mig an syrrans kalas i mars. Tänk vad två småsyskon kan betyda allt, jag gör verkligen allt för att de ska få känna sig nöjda, må bra och få känna glädje tillsammans med deras vänner. 

Jag är så tacksam att jag får vara storasyster till de och få vara med

och skapa några av deras barndomsminnen. Underbart!

Sönderfallen

Glömmer mig. Gömmer mig.

Försökte mitt bästa, gav dig allt jag hade, allt och ingenting mindre.

Gjorde jag rätt? Har jag svikit dig?

Jag väljer att gå bort från alla dina tårar.

Det kommer bli en tom väg, utan dig här.

Men jag väljer den och går vidare, utan dig.

Jag tar ned mig allt, tittar inte tillbaka.

Du är en söderfallen idiot. Bara ta allt.

Men kärleken är inte för dig.

Jag lämnar för att hjälpa dig se.

Ingenting är bättre än det här, och det är allt vi behöver.

Så är det över? Är det verkligen det?

Du ger upp så lätt, jag trodde du älskade mer än detta.

Jag kommer att förändras.

Sakta ner och ta med den hem.

Kommer att justera.

Åh om bara, om du bara visste.

Allt det jag gör är för dig.

Du är en sönderfallen idiot.

Ett andetag

Andas. In. Ut. Ah.
Livet kantas ständigt av motgångar. Minst lika mycket som medgångar.

Att se dig. Blunda.
Väntan på att varje dag få se den vackraste.
Se dig.

Lycka. Finns bakom varje gathörn.
Olycka likaså.

Likt nakna skelett vill jag krossa symboliken.
Stå på en kullerstensgata och skrika ut ditt namn.

Var med mig. Älska mig. Andas nära mig. Sök din lycka med mig. Kämpa för mig.
Jag tror på oss.

Symboliken

Jag vet vad du tänker. Det kommer att finnas tid för det också.

Var med mig, bara var med mig. 

Vill inte falla för dig, men jag gör det.

Hänsynslöst, löjligt kär i dig.

Orsaken är du, konsekvensen ett krossat hjärta.

En stillbild av ögat i en blixt.

Svett droppandes från din panna, mina läppar tätt mot dina. 

Andas fortare. 

Håller mig fast. Vill inte släppa taget.

Kan du låta mig gå?

Händerna i luften som om vi inte bryr oss.

En annan beröring, en annan tid, en annan plats.

Det är bara för oss att ignorera publiken, låt oss dansa.

Falla till golvet, känna våra hjärtat slå, hårt mot varandra.

Sätt dina händer mot mitt hjärta. Rör vid mig. 

Det är bara en sak tårar inte visar i ösregn. 

Bara en söt smärta av att titta på din rygg när du går.

Jag ser dig gå bort, bort från mig. 

Det är en svår sak att fejka ett leende när jag känner att jag faller sönder inuti.

Aldrig var du min och du kommer aldrig att bli min.

Du väljer att fortsätta passera mig. 

Ett naket men ömsesidigt farväl min vän.

Adjö.

En ytlig kärlek.

Kvällen spenderas med den här kärleken och chokladbollar. Vissa hävdar att motion är svaret på att få en klarare hjärna, själv hävdar jag att pennan är svaret. Fantastiskt simpelt och en enkel lösning. Motion i all ära men i valet mellan att behöva anstränga sig fysiskt för att få en klarare hjärna eller att få sitta still och äta godsaker så vinner det sistnämnda. Big time! Jag menar denna träningshysteri som råder kan inte vara enkel att leva med, vad är det värsta som kan hända med att sitta stil och äta en chokladboll för mycket? Att gå upp någon siffra på vågen enligt många ytliga personer. 

Jag tänker så här; jag har redan en kurvig kropp med bredare höfter så vad gör något kilo till? Det blir ju bara mer för de som tycker om mig att älska. Min midja är ju smal iallafall.

Pain is the white

Smärta. Man får ha det. Livet bjuder alltid på mer vare sig man vill eller ej. Bara man låter sig ha det kan man också glömma. Det finns ändå vissa saker att prata om. Vissa saker vill man inte höra och vissa saker säger man, som man inte kan hålla. Ibland är det inte viktiga vad man säger eller hur man gör. Vissa saker ger en inget val. Vissa saker berättar man inte för någon. Och inte så ofta men då och då så är det väldigt talande vad som händer för en själv.

Vart är pengarna?

Som ett bankomatkort. Jag skulle likna hela situationen som ett besudlat bankomatkort. När du går för att se om pengarna finns kvar får du en minneslapp med siffror som bildar en tia. 

Minneslappen påminner om vilken idiot du var kvällen innan som slarvade iväg med kortet. Hur mycket du än önskar att det var fyra nollor till bakom ettan så vet du att det aldrig kommer hända. 

Gjort är gjort, så som du bettet dig tidigare går inte göra någonting åt. 

Och det är bara att acceptera läget som det är annars kommer ilskan att äta upp dig inifrån. 

Det är väldigt patetiskt att jämföra det verkliga livet med ett besudlat bankomatkort som man önskar att man hade hanterat annorlunda. Men så är det just det jag är, patetiskt.

Ibland funderar jag på att gå med i en sekt, 

det kanske är kul. Vad vet jag.

Jag känner känslan

Jag är en riktigt sucker för texter. Teater, radio, dikt, poesi, tv, böcker, film, ja vad som helst mina öron får höra och mina ögon får se och så länge det berör mig. Pennan kan verkligen skapa en magisk förmåga att beröra, rätt formulerade ord och jag är fast, vill jobba vidare, vill förmedla vidare. Idag fastnade jag för några fantastiska rader ur en lång dikt av en viss Håkansson:

"Andas är att välja, att kyssa en främling i nacken, "säga hoppsan". 

Andas är att välja, plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt.

Andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in i kupén och sjunga 

dit hela jävla världen genom fönstret.

Andas är att aktivera dagen, att göra det man aldrig tidigare gjort.

Att göra det man aldrig tidigare gjort, badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaaan"!

Andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget, bre ut sina nyckelben och försvinna. 

Sväva iväg helt utan skam i kroppen, vråla."

Min hjärna börjar gå på högvarv, vad kan jag göra med känslorna jag får? Vettet får mig att inse "ingenting för stunden". Så istället för att gå vidare begränsar jag mig själv och fyller ytterliggare en sida i min blommiga anteckningsbok. Den börjar bli full, både den och hjärnan. Snart kommer ett stordåd skapat av mig. Jag låter det vara osagt om det kommer vara i en kaosartad anda eller inte. Men någonting, någon dag. Amen

Skype

Så här ser vi ut precis när vi klivit upp. destructible or what?

Morgonen kunde dock inte bli bättre. Ikväll är han här, här hos mig.

Sankta Filminspelning

Vi brukar bjuda in nära och kära till grötfrukost i ottan varje lucia, tomtegröt och juleskinkmacka i goda vänners lag. Det hade varit extra ordinärt att få bjuda in i år igen med nya bekantskaper och allt men med lucia i år så kommer filminspelning. Ännu en film ska spelas in, klippas och ljudläggas.

Jag har precis via indirekt möte fått tagit del av synopsis och manuset ligger här bredvid. Jag har även fått tagit del av kostym och masktankarna och det lutar åt det ni kan se nedan. Kostymbyxan och kappan på och klackarna i taket alltså, stilrent ska det va!
Även om jag sörjer att det inte blir någon grötfrukost till lucias ljuva stämma i år så har det hela med filminspelningen gett mig en feelgood känsla som jag hoppas är med mig hela vägen. 

Feels like we are painted in black

Varje morgon så ser jag hur frosten bitit sig fast på hustaken och den kalla luften färgar våra gator vita. Jag sluter mina ögon och önskar att jag inte så lätt släpper taget om den värme som finns kvar. Det är omöjligt och jag vet att det omöjliga är svårt att kontrollera. Istället väljer jag att trycka på paus inuti mig själv för att komma ihåg hur värmen känns, den värme som kommer att få mig att överleva kylan. Men paus varar inte för evigt och tillslut måste man trycka på play.

Allt för många människor stannar kvar i det sammanhang där de fötts, och tar aldrig reda på var de egentligen hör hemma. För att överleva och utvecklas som människa så tror jag att man måste våga ta sig i kast med det omöjliga, även om det innebär att man får kapitulera och leva i ett kyligt vinterland under en lång tid framöver.  Vi är alla kallade att gå vår egen väg, hitta nytt tempo och en ny tillvaro att stödja oss på tills värmen kommer och räddar en igen.