Jag är en riktigt sucker för texter. Teater, radio, dikt, poesi, tv, böcker, film, ja vad som helst mina öron får höra och mina ögon får se och så länge det berör mig. Pennan kan verkligen skapa en magisk förmåga att beröra, rätt formulerade ord och jag är fast, vill jobba vidare, vill förmedla vidare. Idag fastnade jag för några fantastiska rader ur en lång dikt av en viss Håkansson:
"Andas är att välja, att kyssa en främling i nacken, "säga hoppsan".
Andas är att välja, plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt.
Andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in i kupén och sjunga
dit hela jävla världen genom fönstret.
Andas är att aktivera dagen, att göra det man aldrig tidigare gjort.
Att göra det man aldrig tidigare gjort, badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaaan"!
Andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget, bre ut sina nyckelben och försvinna.
Sväva iväg helt utan skam i kroppen, vråla."
Min hjärna börjar gå på högvarv, vad kan jag göra med känslorna jag får? Vettet får mig att inse "ingenting för stunden". Så istället för att gå vidare begränsar jag mig själv och fyller ytterliggare en sida i min blommiga anteckningsbok. Den börjar bli full, både den och hjärnan. Snart kommer ett stordåd skapat av mig. Jag låter det vara osagt om det kommer vara i en kaosartad anda eller inte. Men någonting, någon dag. Amen
