Varje morgon så ser jag hur frosten bitit sig fast på
hustaken och den kalla luften färgar våra gator vita. Jag sluter mina ögon och
önskar att jag inte så lätt släpper taget om den värme som finns kvar. Det är
omöjligt och jag vet att det omöjliga är svårt att kontrollera. Istället väljer
jag att trycka på paus inuti mig själv för att komma ihåg hur värmen känns, den
värme som kommer att få mig att överleva kylan. Men paus varar inte för evigt
och tillslut måste man trycka på play.
Allt för många människor stannar kvar i det sammanhang där
de fötts, och tar aldrig reda på var de egentligen hör hemma. För att överleva
och utvecklas som människa så tror jag att man måste våga ta sig i kast med det
omöjliga, även om det innebär att man får kapitulera och leva i ett kyligt
vinterland under en lång tid framöver. Vi
är alla kallade att gå vår egen väg, hitta nytt tempo och en ny tillvaro att
stödja oss på tills värmen kommer och räddar en igen.
