Att bära en börda på sina axlar.

Verkligheten. Att leva i nuet. Måste det vara så svårt? 

Svaret blir ja, det är svårt. Stressen och frustrationen som finns över att känna sig misslyckad för att man inte har en karriär vid tjugotvå års ålder gör att man känner sig just misslyckad. Och med misslyckandet blir allting så svårt, det finns ingen lycka. Jag tappar mig själv, den jag är. 

En docent sa en gång till mig att han förstår att vi ungdomar har det svårt i dagens samhälle för att vi inte har samma möjlighet som han och hans generation (läs våra våra föräldrar) hade att arbeta sig uppåt i karriärsstegen. Det erbjuds inte alls på samma sätt att börja som lagerarbetare på Konsum, till att hamna i kassan på Konsum, till att bli butikschef och till sist bli hamna som chef på huvudkontoret i storstan, idag som det gjorde för trettio år sedan. Så här står jag idag med stressen över att lyckas. Stressen över att bära hela min världs framtid på mina axlar, och jag måste lyckas.

Men hur ska jag lyckas om jag inte ens vet vart jag vill i livet? Jag är en sol och vårare i all ära men det håller inte i längden. Eller? Jag förundras över filmens värld och hur skönt det hade varit att leva i den. Där det finns en regissör som kan tala om hur du ska agera och en produktionsassistens som hämtar en och lämnar av en där man ska vara. Tänk vilken lyx att få leva efter detta, som att vara ett skolbarn igen där dagen bestod av skola, fritids, middag, kompisar och kvällsfika. Ett invant mönster som du får serverat på ett silverfat. Inte illa. 

Men så slår det mig när jag sitter där nedsjunken i soffan och kollar på senaste avsnittet Grey's Anatomy där Meredith och Derek har ett av sina hatkärleksgräl att det där är ju bara en karaktär Ellen Pompeo spelar. Meredith är fiktiv, hon existerar endast på film. Hennes frustration över deras förhållande, hennes tårar, hennes ilska, hennes liv blir så realistisk i takt till de dramatiska tonerna av The Frays låt "how to save a live" och jag vill stå där hon står, framför kameran och hamna på film. Men där och då slår verkligheten till mig. Det är ett hårt slag mot min nakna kind. Jag kommer till insikt, hon heter inte Meredith, hon heter Ellen. Hon bor inte tillsammans med Derek Shepherd, utan tillsammans med hennes man Chris Ivery, hon går inte hem till sina barn Zola och Bailey utan till sin Stella Luna. Efter att de skriker "bryt" på filminspelningen och "säger tack för idag" så hänger Ellen av sig Meredith och går hem. Hon lever inte i filmens värld, egentligen. 

Vad händer sen? Vad är vitsen? Jag är inte säker. Jag försöker nog bara att förstå. Mina föräldrar har lärt mig att vara stolt över mig själv och därför måste jag tänka tillbaka i tiden och komma ihåg vem jag är. Jag kanske inte är skapt för att bära min framtid på mina egna axlar. Varför jaga lycka och framgång i allt det svåra. Varför inte bara ta en dag i taget. Att bli lycklig mitt i allt är inte målet. Att må dåligt, känna sig misslyckad och inte förstå meningen med allt men veta att jag inte kommer att dör av de känslorna, det är de som är vitsen.

Jag är inte klar. Jag har utvecklas, för att jag kan känna och prata om det. För ett halvår sedan hade jag nöjt mig med tårar och självömkande. Jag kommer att vara en sol och vårare ett bra tag till för att jag har ingen karriär än. Jag vet inte vad jag vill eller vart jag vill, men jag har utvecklas. Jag kommer att få min efterlängtade karriär, när jag vill.