وداعا يا صديقي

 I måndags så hade jag lunchträff med Nour. Det var vår sista gång att träffas bara vi två, i verkligheten på ett långt, långt tag. Nour pressade in vår träff i hennes hektiska schema, trots att hon enbart sovit i tre timmar på grund av att hon jobbat natt så ville hon absolut ses. Nästa gång vi ses så blir det via Skype och kontakten har vi planerat ske via mejl och appen Kik. Eftersom Nour ska flytta utomlands och gifta sig med hennes fina fästman så är våra långa telefonsamtal ingenting att tänka på eftersom att det i längden kommer att ruinera oss pengamässigt. But hey, strong friendship continues no matter what. 

Jag är himla avundsjuk på Nour som ska få bo i ett varmt land med vita sandstränder och att landet har ett globalt samt ett turisttänk. Jag gillar att det är en tursitstad hon ska bo i för att det ger oss större möjlighet att ses lättare än om hon skulle ha flyttat till en liten by som ligger mer öde i ett land. 

Min vän, jag önskar dig all lycka i framtiden. Jag kommer att sakna dig, habibi.  

Som rubriken lyder; adjö min vän.