En kopp kaffe, en mördare och unga fröken Horn

Hur var det nu då? Jo just det, små mörka moln som kommer ikapp och krossar symboliken.

Eller var det verkligen så? Likt en disksvamp suger upp vatten så försöker jag suga upp allting som sker runt omkring mig nu. Stoppa blodflöden och reparera rinnande kranar. Men så kommer jag på mig själv att jag är varken doktor eller rörmokare -och jag hatar att diska! 

Istället försöker jag släppa allt. Vara så där bortdomnad som man är i halva munnen och kinden efter en tandläkarbedövning. Så jag brygger en kopp kaffe, slänger upp fötterna på bordet och sätter på ett Criminal Minds avsnitt istället. Försöker att inte påminna mig om alla blödande sår som behöver plåstras om eller de rinnande kranarna som behövs skruvas åt.

Jag verkligen försöker att inte tänka, utan bara slappna av men tankarna har bestämt sig och helt plötsligt känns det som att jag inte har makt att påverka mina egna handlingar. Istället ställer jag ifrån mig kaffemuggen och googlar på dödsstatistiken över kaffeintag. Jag läser: "Dödsfall efter överdosering av koffein". Jaha, har jag överdoserat nu och kommer gå en säker död till mötes? Jag menar för en tjej som inte dricker kaffe annars och helt plötsligt har dragit i sig en halv kopp, så borde det tekniskt sätt vara en överdosering. Eller hur? 

Vidare under FBI agentens korsförhör med den misstänkte mördaren så får den misstänkte hjärtstopp, bara sådär så förlorar hans hjärta pumpförmågan så att blodtillförseln till kroppen avstannar, och senare dör han på sjukhus. Mitt under denna hysteri med hjärtstopp och ambulans så kommer jag på mig själv att jag dricker ju inte kaffe, jag brukar inte ha fötterna på bordet hemma hos någon annan, och jag kollar absolut inte på Criminal Minds ensam! Stoppa pressarna.

Jag snörar på mig mina aprikosrosa gympadojor och tar på mig min marinblåa dunjacka, sätter på mig mina röda hörlurar och börjar gå. Frosten klär asfalten vit och jag bildar små vita rökmoln med min andning. Efter glädjande toner av Engmans Kapell, Adele och Beyoncé så kommer hon, unga fröken Melissa Horn. I början visserligen glada toner om hur hon ser hur ljusen tänts i parken vid Kungholmens hamn, men sen. Hon ser sig i spegeln med ögon röda av gråt och vidare att hennes lillebror blir aldrig mera ung och aldrig mera fri för att han kommer att förbli sexton år... Där igen. Om hur livet plötsligt kan få en annan vändning en den som egentligen skulle vara, som att vända på en hand. 

Så där går jag på den frostiga och vita asfalten, tjuvröker den kalla luften och slåss med tankarna om att inte tänka. Tillslut inser jag att det är bara låta tankarna få komma för att de bara då de kan försvinna. Så med döden som släptåg så går jag vidare i det kyliga landskapet.