För dom som känner mig vet att jag är en tjej som gillar sport överlag. Som mindre var jag framgångsrik i friidrottens gren 60 meter samt längshopp. Inte för att skryta men jag har aldrig missat en pallplats när jag ställt upp i tävlingar och oftast har hag tagit hem guldet eller silvret. Jag tyckte verkligen om den sporten och hade jag inte varit med om olyckan som gjorde att min kropp förstördes och var tvungen att rehabilitera upp sig så vet jag att jag varit i landslaget nu, för den viljan hade jag! Viljan blandat med talangen tror jag hade tagit mig dit. Eller det vet jag att den hade. Istället för en karriär inom sportens värld så blev det skador och slut på sporten. Efter några år hittade jag dans som en sysselsättning och senare även teater. Jag har känt glädje över när jag har fått utföra både dansen och teatern och det är någonting som jag länge trott att jag vill fortsätta med men jag har aldrig känt den där tillfredsställelsen som när man satte ett nytt person bästa i längdhoppsgropen eller som när man blev klockan med en hundradel mindre. Så trots min estetiska bana så är det sporten och träning som är det som tillfredsställer mig allra mest.
Nu är vårmånaden maj här och med den hockey VM. Ishockey är verkligen en sport som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kommer ihåg första gången pappa tog med mig på en hockeymatch. Det var i Timrås gamla arena och vi stod i klacken. Han köpte mig en Timråhalsduk och jag stod med den hängandes över mina axlar och bara njöt. Njöt av isens kyla som spred sig när spelarna frenetiskt jagade pucken, njöt av skriken och ropen från han som hetsade igång alla andra i publiken, njöt av den höga musiken som sattes igång när det blev mål. Jag stod där med min halsduk över axlarna och tänkte att där nere på isen skulle man vilja vara och briljera. Efter den matchen är det Timrå som legat mig varmt om hjärtat då det var dem, där och då, som fick mig att förstå att hockey är något speciellt. Sen blev det som det blev. Det var brorsan som fick följa med olika sällskap till Gävle för att se på hockeymatch. Jag blev lite sopad under mattan också, för vad jag tror, mitt kön. Det var inte alla gånger som man blev tillfrågad medan det var en självklarhet att fråga brorsan. I och för sig kan jag inte skylla skulden på någon annan eftersom att jag inte direkt visade öppet att jag tyckte hockey var en spännande sport.
Idag tycker jag att det är skamligt att samhället inte kommit längre i sportens värld angående damer och sport. Vad är det för trams om att tjejer i hockey inte får tacklas? Jag blir även upprörd att Svenska ishockeyförbundet i tidig ålder väljer att klassa tjejer som något annorlunda jämfört med killar. På deras hemsida heter det "team 98", "team 99", "team 00", och "team tjejer". Hallå, vad är det? Varje gång när jag har fört matchprotokoll åt ett division 2 lag så blir jag alltid lika upprörd över att det fortsätter med denna särbehandling angående könet. Ja, det är skillnad på fysiken hos män och kvinnor men om samhället konstant ska se ner på kvinnorna och deras idrottande hur ska de då kunna utvecklas?
Nu är det som sagt maj och hockey VM för herrar. Nog för att ett VM är roligt att kolla på men att Leif Boork ständigt blir kallad för "expert" av övriga kommentatorer och programledare gör att jag vill kräkas på VM. Boork är en riktig pessimist i mina ögon som inte annat gör än att kommer med negativa inslag. Det är tråkiga kommentarer och elaka pikar hela tiden. Surgubbe! I förra årets SM-final var han hemsk. Där kunde man verkligen höra hur han tog ut sin frustration över att han var tvungen att lämna Brynäs 2007 för att sedan komma tillbaka och hjälpa de från kvalserien. Ett annat stort minus är att det är TV4 som har hand om matcherna. Reklam, reklam och reklam. Man får inte ta del av allt mellansnack och eftersnack plus att de väljer att lägga många matcher på deras andra kanal som inte alla har. Nej, tacka vet jag när SVT har hand om VM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar