Livet.

När man är ung tror man att man är osårbar. Det är som att vara oövervinnelig. Man har hela livet framför sig och man har stora planer. Stora planer. Man vill hitta sin själsfrände. En person som gör en komplett. Men när man blir äldre inser man att det inte är så lätt. Det är först i slutet av livet man inser att ens planer bara vara planer. När man blickar tillbaka istället för framåt...

... vill man tro att man gjorde det mesta av livet. Man vill tro att man lämnar något bra efter sig. Man vill tro att det ska ha splat någon roll. 

Det mesta i livet är en serie bilder. De åker förbi som städer längs landsvägen. Ibland förtrollas vi av ett ögonblick. Det ögonblicket är mer än en förbipasserande bild. Det här ögonblicket... Varje del av det... Kommer att finnas kvar för evigt. 

Usch!

När jag och min storebror blev avsläppta hemma hos honom efter en dag i Stockholm och Gröna Lund så finner vi en hög med gröna larver och två av de hade kläckts! Mitt innanför ytterdörren låg de intill tröskeln. Där låg de och kröp helt upp och ner. Vi letade efter flera men hittade ingenting, verkligen jättemystiskt. Vi förstår fortfarande inte vart de har kommit ifrån. Jag kollar till hans lägenhet nu när han inte är hemma men jag har (tack gode gud) inte stött på någon mer hög med äckliga larver. Jag är inte den som är rädd för insekter och kryp men den där högen larver var riktig snuskig! Både jag och brorsan har kollat upp vad det kan vara och båda har fått fram att det är likmaskar?! När vi pratade i telefon och kom fram till det så åkte jag iväg till lägenheten för att kolla om det fanns något dött djur i hans förråd som är intill ytterdörren men hittade ingenting. Det här är verkligen skumt. Min teori är att det har kommit in något frö eller dylikt genom fönsterspringan och så har det legat i värmen och vuxit till sig att bli maskar. Vad tror ni, är det här likmaskar och hur kan de ha kommit in? 

En midsommar i bilder

 Jag bjuder på en bildbomb av min midsommarhelg. Lite sent men ändå. Vi firade med hela vår stora härliga familj nere i Skaganäs, strax om Karlsborg vid min morbrors familj sommarställe. Vi åt sillunch vid långbord, hade åttakamp, dansade runt midsommarstången, grillade lax på planka, tände en eldstubbe, spelade lägermusik, barnen uppträdde, vi grillade korv, blev myggbiten och hade kubbturnering. En klassisk svensk midsommar med andra ord. Vi är en modern familj med många underbara människor! Det där med att blod är tjockare än vatten är ingenting för oss, det är människan i sin helhet som avgör. Åtta kampen vann Midsommarblommorna och Leoparderna kom på en hedrande andra plats (morbror och bror som döpt lagen), tipsrundan vann min lillasyster som fick ett pris i slutet av dagen. Det roligaste på hela helgen var grenen stövelkastning då min morbror skulle försöka få iväg sin stövel. Det var allt annat än lyckat men gud så vi andra skrattade, som tur var fick jag lite av det hela på film. Trots att vi var nästan hela familjen så saknade vi mormor och morbror Pola, och jag saknade min Johan som var tvungen att vara hemma för jobb. 

 

  

Inaktivitet i hjärnan och hjäratat

Trots att min aktivitet här inte har varit som den ska på grund av att jag inte har varit som jag ska, så värmer det mig att Ni är så många där ute som håller fast min sida som jag delar med Er. Jag lovar Er att jag kommer att komma igen med fler inlägg. Inte bara för Er skull utan även min egen. Jag mår bra av att få uttrycka mig på mitt sätt utan att behöva anpassa mig till de sociala fack som annars råder. Jag har alltså inte slutat blogga och inte heller lagt ner bloggen. Det har bara blivit en lång, ofrivillig, paus. Tekniken har även spelat in, det är svårt att vara aktiv när jag varken har haft en dator i min närhet eller en telefon som fungerar. I juli får jag förhoppningsvis tillbaka min telefon och datorn fick jag nu i dagarna. 

Jag kommer igen, sakta men säkert. 

Kärlek till Er alla där ute så länge ♥

Inom mig.

Alla minns sagorna vi hörde som barn. Skon passar Askungen, grodan blir en prins, Törnrosa vaknar av kyssen. ”Det var en gång…”, ”Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Sagor är drömmar. Men det är inte sagorna som blir verklighet. Utan berättelserna som börjar med oväder och har ett fruktansvärt slut. Bara mardrömmarna verkar bli sanna.

Den som först sa ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Den borde få så mycket stryk. ”Det var en gång…”. ”… Lyckliga i alla sina dagar”.

Sagorna hör till drömmarnas värld. Sagor blir inte till verklighet. Verkligheten är mycket stormigare. Mycket grumligare. Mycket otäckare. Verkligheten är intressantare än att leva i alla sina dagar.

Det som händer i mitt liv

Imorgon är det dags. Intagningsprov till teaterpedagogprogrammet. Programmet som jag för tre år sedan kom in på men det blev problem med intagning och därmed kunde jag inte gå. Istället hamnade jag på retorikprogrammet året efter, ett program som gav mig mycket kunskap och erfarenheter men år av vantrivsel. Det känns väldigt skönt att de åren nu tagit slut och att jag äntligen kan ta mig till teaterpedagogen som har varit mitt egentliga mål. Jag kom in sist och hoppas att jag kommer in i år också. Det jobbigaste är att inte få vara anonym, att jag känner till lärarna och den student som ska sitta med. Ingenting att göra åt, jag gillar lärarna så det kommer att gå bra. Hoppas att gruppen jag gör intagningsprovet med är ett skönt ja-sägargäng! 

Jag har inte tränat (läs gymmat) på två veckor!! Jag blir smått frustrerad på mig själv men har man ingen motivation så blir det oftast halvdant gjort bara. Istället har jag hållit igång bra med konditionsträningen. Det har blivit många och långa PW varvat med löpträning. Idag höll jag på att dö när vi löpte över fyra kilometer. Var det någon som såg mig springa levande död idag så var det för att djävulen (läs Johan Nyman) tagit mig i sitt grepp! Jag svor, peka finger åt honom och skrek av frustration otaliga gånger under löprundan. Han bara flina och tagga mig ännu mer. Jag ville strypa han sista metrarna när han maxade tempot men så skönt det var efteråt! Han är så fin min man som står ut och hjälper mig nå mitt mål inom träningen!

Jag lovade att avslöja vad jag var på iväg på i torsdagskväll. Jag och Johan var på handledarutbildning för att jag ska få övningsköra med honom. Äntligen är jag på väg mot mitt efterlängtade körkort som jag väntat på att få ta under sex års tid! Alla papper är inskickade till transportstyrelsen, alla kurser och intyg är betalde, synundersökningen gick igenom så nu väntar vi på besked från de till veckan om vi blir godkända eller inte.

Min vardag är ganska stressig just nu. Jag har väldigt mycket skola kvar på väldigt kort tid. Den nionde juni måste allt vara klart och jag har två kapitel kvar i projektledningen. Det känns ändå skönt att efter intagningsprovet imorgon så har jag ingenting planerat (förutom avslutningsmiddagen på tisdag kväll) så att jag kan lägga alla mina vakna timmar på det. I andra hand får träningen komma men känner jag mig rätt så kommer den att bli av iallafall, det är så skönt med konditions och funktionell träning! Även om det är svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan så simmar jag på ganska bra. Jag har turen att ha världens finaste som stöttar mig. ♥

Kaos

Inte nog med att vår dator strejkat och min telefon är trasig, nu har bilen vi har lånat av Johans familj lagt av! Den vill helt enkelt inte starta. Igår så försökte vi med all möjligt och vi fick hjälp av fyra olika personer med familj, tänk vad härligt det är med snälla medmänniskor. En äldre farbror försökte hjälpa oss att starta då han var erfaren och jobbat med bilar, vidare så kom det en bilmekaniker som jobbat med bilar hela sitt liv och försökte komma fram till vad det kunde vara. De misstänkte att tändstiften behöver bytas då motorn inte vill klicka i för att gå igång. De hjälpte oss att försöka starta bilen på rull så vi blev bogserade i två kilometer. Bilmekanikern körde sin bil och den erfarne farbrorn rattade vår bil samtidigt som han försökte få igång den men ingenting hjälpte. Vidare så fick vi ringa efter mormor som allt fick lov att komma och hämta oss för hembärgning. Och så klart så gick inte det utan lite gnäll. Jag älskar min mormor men ibland så ska det vara så mycket onödigt gnäll innan någonting kan bli av. Man behöver inte ha svar på allting eller tänka på alla negativa konsekvenser som kan ske, utan ibland kan man bara göra! Hur som helst där satt vi och väntade på assistans hjälp men mormor kunde inte bärga eller ratta en bärgningsbil så jag var tvungen att ringa Johan som allt fick ställa upp. Innan mormor och Johan kunde komma så kom det en utländsk ung kille och erbjöd oss hans hjälp, han sa att han sett oss tre gånger när han åkt förbi och ville inte att vi skulle bli stående där hela natten. Han letade startkablar för att eventuellt kunna starta batteriet, även fast vi visste att det inte var det så kände vi att det var värt att pröva då vi stått i en timme i värmen. Vidare så kom det en utländsk familj där pappan var jätteduktig på bilar. Han sa att det inte var batteriet, att motorn lät sur och att det troligtvis var tändstiftet och cylindrarna det var fel på. Han hade en lektion för oss om bilar som var utan dess like, han var verkligen kunnig. Jag sa det till mamma att här kommer han ny till vårt land och kan mer än dig om bilar och vägregler än du som är infödd svensk. Det bevisade att man inte ska ta alla som kommer till vårt land för att inte vara något. Mitt i allt så kommer bilmekanikern tillbaka, han ville se till så att vi fick den hjälp vi behövde. Han och det utländska pappan sa att vi kunde prova att åka och tanka, varpå de lånade ut en dunk och tratt, för att ge motorn lite ny energi. Ingenting hjälpte och när mormor och Johan kom så var det bara till att börja bogsera. Bilmekanikern gav oss hans bogserlina och  förklarade vilken väg vi skulle köra (eftersom att man inte får bogsera på motorväg).

När vi skulle åka iväg så skulle mamma köra och Johan ratta men det var bara jag och Johan som hittade så jag skulle springa och byta bil med mormor men fick till svar att hon inte åker bogserbil. O my! Till slut blev det Johan som fick bogsera och mamma ratta. Vi hade dock kul i vår bil jag, mamma och Isac. Vi satt med rutorna nere, råmade åt kossorna längst landsvägarna, tutade på får, sa hej till förbipasserande och skrattade mycket! Att bogsera i 30 km/h i ungefär fyra mil är inte det ultimata men det fungerar. Tillslut så kan jag meddela att vi var ganska skraj för polisen då bilen som bärgade hade problem med sina lampor. Men vad händer? Lagom i utkanten av Vivalla så får vi polisen i baken på oss, herregud så nervös vi blev i bogserbilen! Men polisbilen körde om oss, den fick säkert ett larm då den skenade iväg fortare än kvickt.

Det roligaste citatet stod mamma för. "Vi kan inte lämna bilen här, det är ju Vivalla då kommer det säkert bara vara ett skelett kvar imorgon. Fast det förstås, då kan man få ut försäkringspengar". Okej, det kanske inte var så roligt när det återskrevs men där och då var det hur kul som helst för alla inblandade. Nu står bilen hos mamma igen och på tisdag så får vi hjälp av Lars som förhoppningsvis kan få fart på den så vi kommer hem till Norrland till sommaren.