And it's an echo in my head

I like colorful clothes and drinks in the night

cuz it doesn't reminds me of who I am.

Bergman var en girig gubbjävel!

Jag stämmer in att en efter en faller de stora träden. De som på något sätt har format vår tid. Vilgot Sjöman är död, Ingmar Bergman likaså. Den sistnämnda var en fantastisk regissör och filmikon och det är inte svårt att inse hans storhet som pionjär och inspiratör. Jag står vid kassakön i mataffären när tanken slår mig, tänk att Ingmar Bergman varit död i sex år, sex år! Hyllningarna var stora när nyheten mötte oss den där sensommardagen för sex år sedan, BBC vittnade om att Bergman var världsartist.

Framme vid kassan bryter verkligheten in. Automatiskt börjar jag agera som en samhällsmedborgare, som väluppfostrat konsument. Jag vrider och placerar varorna snyggt med streckkoden emot mig, bygger inga varuberg, allt för att inte kassörskan ska drabbas av förslitningsskador.  

Ingmar Bergman var en konstnär. Han struntade i streckkoden. Den var inte för honom, och det var också den normalbrytande och regelutmanade driften som gjorde honom till en stor regissör. 

De där kommentarerna som skrevs av arroganta svenskar om att han var "obegriplig" är skrivna av okunniga människor som ville se film som på samma sett som kassaskannern ser på streckkoden. Raka linjer, pip. 

Jag väljer att inte bygga varuberg och vänder streckkoden mot mig. Det gör alla som inte vill uppfattas som socialt missanpassade, sadister eller fyllon. Att bara slänga upp varorna i enorma varuberg är som att tigga om omgivningens förakt. 

Vi vanliga människor är så formbara och rädda för att göra fel. Det var inte Ingmar Bergman. Han valde att forma istället för att bli formad, gjorde fel för att det var rätt. Det gjorde honom möjligen till en girig gubbjävel, men också till en av vår tids största filmregissörer.

Summan av kardemumman?
Jag ska ha Ingmar Bergman i mitt huvud vid nästa filminspelning.
End of story.

Blissfully painful and insanity

Några svarta tangenter, några vita tangenter, några ackord. När ackorden blir toner och tonerna blir till musik så släpper kroppen lös all sin kraft. Det där när kroppen kan skapa med hjälp av huvudet och ett instrument, det är magiskt. Om och om igen nöter jag i musikens fantastiska värld. När sången når öronen så mår jag bra. 

"Är du fortfarande arg", "Hang with me" och "Be mine" går i en akustisk klang, det är då allting känns som bäst. Konstaterandet är att det är skönt att få sätta ord på känslorna i takt med musiken. 

Männen i mitt liv!

Tidigare har jag fått kommentarer om vad jag tycker om för typ av man inom musik, tv-program och film och varför. Johan är den bästa mannen i mitt liv men det finns andra som har förmågan att påverka mig på deras sätt. På frågan om vilken typ av man så finns inte ett svar på den frågan utan närmare bestämt hela sju stycken, så ikväll har jag gjort Er den äran att få ta del av männen i mitt liv om hur, när och varför. Kort och gott, här får ni, i mellanstadieanda, min killista;

Musik:

Det är ju Adele som har hela mitt musikhjärta men ska man tänka motsatt kön så ligger Erik Hassle och Bruno Mars i topp!  De kan konsten att beröra mig med sina ord i deras sång. De absolut bästa sångerna är Erik Hassles låt "Stay" samt Bruno Mars "Catch a grenade for you" och "When I was your man". Även Peter Jöback ligger mig varmt om hjärtat då hans röst bokstavligt kan smälta mig.

TV:

Av alla jäkla program så har Paradise Hotell fångat min uppmärksamhet (för mycket fritid gör att jag slukar tv-program), och nu är jag fast. Jag fick syn på en 29 årig Stockholmsgrabb vid namn Niklas Örn. Han verkar ha hjärtat på rätta stället och humorn som sin bästa vän. Han är anledningen till att jag nu följer den mindre charmiga tv-serien slaviskt. Hoppas det blir han som vinner! 

Film:

Inte helt otippat så hamnar Matthew Le Gubler högst i topp, tätt följt av Michael Nyqvist och min tonårscrush Adam Brody! Hos Matthew och Adam är det främst utseendet i kombination med deras agerande som gör att jag gillar dom. Jag älskar Matthews karaktär "Spencer Reid" i serien Criminal Minds, ibland kan jag komma på mig själv med att jag är lite hobbykär i den karaktären. Michael har jag alltid gillat men varför vet jag inte, det är väl lite som med Peter Jöback, Michael har konsten att smälta mig.

Värme

Även om novembers kalla kyla börjar göra intrång i våra liv så blir jag varm av Er.
Inaktiv under tre månaders tid men besöksstatistiken pekar uppåt, Ni värmer mig!
Mitt skrivande har aldrig slutat att producerats, det är bara forumet som bytts. Istället har anteckningsbok efter anteckningsbok fyllts.

Jag har varit och blivit fotad för bilder till en hemsida som inom en snar framtid är på plats. Vi klurar på namnet, om det ska bytas ut eller inte.

Vi hörs, finingar!