Bergman var en girig gubbjävel!

Jag stämmer in att en efter en faller de stora träden. De som på något sätt har format vår tid. Vilgot Sjöman är död, Ingmar Bergman likaså. Den sistnämnda var en fantastisk regissör och filmikon och det är inte svårt att inse hans storhet som pionjär och inspiratör. Jag står vid kassakön i mataffären när tanken slår mig, tänk att Ingmar Bergman varit död i sex år, sex år! Hyllningarna var stora när nyheten mötte oss den där sensommardagen för sex år sedan, BBC vittnade om att Bergman var världsartist.

Framme vid kassan bryter verkligheten in. Automatiskt börjar jag agera som en samhällsmedborgare, som väluppfostrat konsument. Jag vrider och placerar varorna snyggt med streckkoden emot mig, bygger inga varuberg, allt för att inte kassörskan ska drabbas av förslitningsskador.  

Ingmar Bergman var en konstnär. Han struntade i streckkoden. Den var inte för honom, och det var också den normalbrytande och regelutmanade driften som gjorde honom till en stor regissör. 

De där kommentarerna som skrevs av arroganta svenskar om att han var "obegriplig" är skrivna av okunniga människor som ville se film som på samma sett som kassaskannern ser på streckkoden. Raka linjer, pip. 

Jag väljer att inte bygga varuberg och vänder streckkoden mot mig. Det gör alla som inte vill uppfattas som socialt missanpassade, sadister eller fyllon. Att bara slänga upp varorna i enorma varuberg är som att tigga om omgivningens förakt. 

Vi vanliga människor är så formbara och rädda för att göra fel. Det var inte Ingmar Bergman. Han valde att forma istället för att bli formad, gjorde fel för att det var rätt. Det gjorde honom möjligen till en girig gubbjävel, men också till en av vår tids största filmregissörer.

Summan av kardemumman?
Jag ska ha Ingmar Bergman i mitt huvud vid nästa filminspelning.
End of story.