Ett andetag

Andas. In. Ut. Ah.
Livet kantas ständigt av motgångar. Minst lika mycket som medgångar.

Att se dig. Blunda.
Väntan på att varje dag få se den vackraste.
Se dig.

Lycka. Finns bakom varje gathörn.
Olycka likaså.

Likt nakna skelett vill jag krossa symboliken.
Stå på en kullerstensgata och skrika ut ditt namn.

Var med mig. Älska mig. Andas nära mig. Sök din lycka med mig. Kämpa för mig.
Jag tror på oss.

Symboliken

Jag vet vad du tänker. Det kommer att finnas tid för det också.

Var med mig, bara var med mig. 

Vill inte falla för dig, men jag gör det.

Hänsynslöst, löjligt kär i dig.

Orsaken är du, konsekvensen ett krossat hjärta.

En stillbild av ögat i en blixt.

Svett droppandes från din panna, mina läppar tätt mot dina. 

Andas fortare. 

Håller mig fast. Vill inte släppa taget.

Kan du låta mig gå?

Händerna i luften som om vi inte bryr oss.

En annan beröring, en annan tid, en annan plats.

Det är bara för oss att ignorera publiken, låt oss dansa.

Falla till golvet, känna våra hjärtat slå, hårt mot varandra.

Sätt dina händer mot mitt hjärta. Rör vid mig. 

Det är bara en sak tårar inte visar i ösregn. 

Bara en söt smärta av att titta på din rygg när du går.

Jag ser dig gå bort, bort från mig. 

Det är en svår sak att fejka ett leende när jag känner att jag faller sönder inuti.

Aldrig var du min och du kommer aldrig att bli min.

Du väljer att fortsätta passera mig. 

Ett naket men ömsesidigt farväl min vän.

Adjö.

En ytlig kärlek.

Kvällen spenderas med den här kärleken och chokladbollar. Vissa hävdar att motion är svaret på att få en klarare hjärna, själv hävdar jag att pennan är svaret. Fantastiskt simpelt och en enkel lösning. Motion i all ära men i valet mellan att behöva anstränga sig fysiskt för att få en klarare hjärna eller att få sitta still och äta godsaker så vinner det sistnämnda. Big time! Jag menar denna träningshysteri som råder kan inte vara enkel att leva med, vad är det värsta som kan hända med att sitta stil och äta en chokladboll för mycket? Att gå upp någon siffra på vågen enligt många ytliga personer. 

Jag tänker så här; jag har redan en kurvig kropp med bredare höfter så vad gör något kilo till? Det blir ju bara mer för de som tycker om mig att älska. Min midja är ju smal iallafall.

Pain is the white

Smärta. Man får ha det. Livet bjuder alltid på mer vare sig man vill eller ej. Bara man låter sig ha det kan man också glömma. Det finns ändå vissa saker att prata om. Vissa saker vill man inte höra och vissa saker säger man, som man inte kan hålla. Ibland är det inte viktiga vad man säger eller hur man gör. Vissa saker ger en inget val. Vissa saker berättar man inte för någon. Och inte så ofta men då och då så är det väldigt talande vad som händer för en själv.

Vart är pengarna?

Som ett bankomatkort. Jag skulle likna hela situationen som ett besudlat bankomatkort. När du går för att se om pengarna finns kvar får du en minneslapp med siffror som bildar en tia. 

Minneslappen påminner om vilken idiot du var kvällen innan som slarvade iväg med kortet. Hur mycket du än önskar att det var fyra nollor till bakom ettan så vet du att det aldrig kommer hända. 

Gjort är gjort, så som du bettet dig tidigare går inte göra någonting åt. 

Och det är bara att acceptera läget som det är annars kommer ilskan att äta upp dig inifrån. 

Det är väldigt patetiskt att jämföra det verkliga livet med ett besudlat bankomatkort som man önskar att man hade hanterat annorlunda. Men så är det just det jag är, patetiskt.

Ibland funderar jag på att gå med i en sekt, 

det kanske är kul. Vad vet jag.

Jag känner känslan

Jag är en riktigt sucker för texter. Teater, radio, dikt, poesi, tv, böcker, film, ja vad som helst mina öron får höra och mina ögon får se och så länge det berör mig. Pennan kan verkligen skapa en magisk förmåga att beröra, rätt formulerade ord och jag är fast, vill jobba vidare, vill förmedla vidare. Idag fastnade jag för några fantastiska rader ur en lång dikt av en viss Håkansson:

"Andas är att välja, att kyssa en främling i nacken, "säga hoppsan". 

Andas är att välja, plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt.

Andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in i kupén och sjunga 

dit hela jävla världen genom fönstret.

Andas är att aktivera dagen, att göra det man aldrig tidigare gjort.

Att göra det man aldrig tidigare gjort, badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaaan"!

Andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget, bre ut sina nyckelben och försvinna. 

Sväva iväg helt utan skam i kroppen, vråla."

Min hjärna börjar gå på högvarv, vad kan jag göra med känslorna jag får? Vettet får mig att inse "ingenting för stunden". Så istället för att gå vidare begränsar jag mig själv och fyller ytterliggare en sida i min blommiga anteckningsbok. Den börjar bli full, både den och hjärnan. Snart kommer ett stordåd skapat av mig. Jag låter det vara osagt om det kommer vara i en kaosartad anda eller inte. Men någonting, någon dag. Amen

Skype

Så här ser vi ut precis när vi klivit upp. destructible or what?

Morgonen kunde dock inte bli bättre. Ikväll är han här, här hos mig.